Längtan... Den är som ett sår i mitt bröst..

Varför ska man gå och längta på saker hela tiden?!

När allt bara blir fel...

Känner mig svag för varje dag som går..

Allt kan inte bli som man vill, vissa saker måste man stå ut med för att förstå!

Men allt detta som hänt, förvirrar mig..

Känns så konstigt att bara sitta här och längta..

Det händer ju ändå inget här i livet...

Varför frågar jag mig själv?..

Men tänker detta blir nog aldrig som förr..

Ska jag bara glömma och förlåta?!

Eller gå vidare i livet med denna plågan?..